Sofia cabbar!

Gud vilken rolig dag jag hade i lördags. Jag har alltid älskat bilar. Inte nödvändigtvis motorer, hästkrafter och muttrar, men att åka i en bil fort som fan med spänningen i maggropen, det gör mig totalt galen. Jag älskar farten, känslan av faran. Så i lördags fick jag åka med i en skitsnygg silvergrå cab. Vi drog runt i stan med destination Slottskogen. Det var första sommardagen i år, vi var småberusade efter intag av bärs och gin och tonka i solen ( inte hon som körde). Vilken känsla, kändes som att inga problem existerade just då vilket var det skönaste av allt. Problem har nämligen tenderat att hopa sig i hörnen på sista tiden. Inte nödvändigtvis mina egna, utan allas jävla problem. Vad man än i världen vänt sig har en svart djävul stått å grinat fult. Det enda jag längtar efter nu är första badet! Ner bland tång och firrar! Snart blir det nog!!

Wicked game..

Det var en lång paus jag tog från bloggandet. Mycket har hänt och ingenting har hänt. Arbetslösheten gör mig fortfarande förlamad då och då, min mormor lämnade livet för ett kort tag sedan, jag kanske har träffat en riktigt freakad kille (positivt)och våren har kommit tillslut. Att söka jobb är som att vrida in och ut på en disktrasa som torkat upp för mycket rödvin och försöka få den vit igen. Omöjligt nästintill. Det är en miljard sökande dårar på vilken skittjänst som helst samtidigt som skittjänsterna knappt finns tillgängliga. Det är lättare om man vill bli cirkelledare i ukulele på folkuniversitetet eller om man kan flytande kinesiska på ett nyöppnat kundtjänstföretag med lokaler i centrala Göteborg. Halleluja! Jag har haft en coach i 12 veckor som peppat, stöttat och guidat mig. Trots att jag var sjukt skeptiskt i början då jag kände mig som en olydig, velig högstadieelev så är jag idag jätteglad över hjälpen. Underbart att kunna möta någon en gång i veckan där man får gnälla och vara nere utan att känna att man är jobbig och dryg för andra. Det finns ju roligare saker att prata om när man väl träffar vänner. Killar eller män kanske jag ska säga till exempel. Jag har för tillfället misstanken om att jag blivit mer sårad än jag trodde av mitt sista sjuka mongoförhållande. Jag har aldrig förr blivit rädd på det sättet jag känner nu, när jag borde vara lycklig. Det känns inte bra alls att ha den tanken som gnager. Det är ju inte värt det och framförallt är inte han som var sinnesstörd värd att förstöra vidare framåt för mig. Hoppas att det bara är falskt alarm, lilla hjärtat som spelar sitt wicked game. I fredags blev jag helt tokigt redlös! Det var inte alls bra, jag for upp och ner från golvet, sprattlande som den fisk jag är. Benen hade förvandlats till fiskstjärt i blötan. Dessutom var jag inte särskilt trevlig har jag förstått, jag var muckig och enbart hopplös om jag förstått det hela rätt. Vilken ångest när jag vaknar bredvid mannen jag vill ska tycka om mig. Oj vad jag fick krypa och smickra. Inte så galant och nobelt av mig. Jag hade något sorts högtryck i hela mig som suddade bort alla konturer. Världen var bara en stor snurrande plats och jag en liten mört. Tur att det finns folk med tålamod. Det här var ingen positiv dag men en bra dag att påbörja bloggandet igen. Nu ska jag hålla den stackarn vid liv igen. Guten Nacht..

Ingen ordning alls!

Jag har ingen ordning i mitt liv. Jag tycker inte om det. Min fåtölj är full med kläder (det är den visserligen alltid), min dator är överbelastad och långsam, mina räkningar omkringspridda och alldeles för höga, mitt kärleksliv är ett enda stort frågetecken. Jag tycker alltså inte om det här. Jag är en kontrollmänniska som bara gillar organiserat kaos. Det är nog dags att inse detta. Mina tankar är inte roliga alls för tillfället, det känns som en förlamande seghet omger mig. Så seg att jag inte orkar skriva mer..

Höstens virvelvind

Det är oktober och vackrare än möjligt. Det är precis den tiden på året jag älskar mest. Lövens alla färger och den höga klara luften. Kravens tid är förbi. Jag satt en dag i förra veckan på Vasagatan och morgonfikade med min vän. Hon var kaos och runt omkring oss var världen som en maginifik tavla. Vinden lekte med löven som virvlade och flög upp och ner, upp och ner. Det var ett magiskt ögonblick, mitt i kaosen var skönheten glasklar.

Jag är arbetslös för tillfället och för första gången i mitt lilla liv. Jag gör både ingenting och allting. Jag stickar igen, tittar på konstiga tvprogram som jag inte hunnit innan, jag träffar mycket folk och pysslar runt. Trivs bra med detta för närvarande. Jag älskar hösten! Det är en tid för eftertänksamhet, när det är underbart att sitta hemma och bara vara, undra och känna. Det känns också spännande att inte veta alla vad som hända skall! Den känslan kan vara hemsk ibland men just nu diggar jag den. Nu ska jag mysa vidare.. Njut av bilden tagen alldeles i närheten där jag bor..

Snurriga, lyckliga jag

Coldplay= lycka

Vänner=lycka

Kärlek= lycka

Värme=lycka

Känner en kraft idag. Av lycka. Av styrka. Av lugn. Av pirr.

Min helg har varit som en enda lång dag, fylld av människor jag diggar mest. För en vecka sen var jag fortfarande i Grekland där irritationen på lilla mamma var kraftig just denna dag, lite spaaace behövde jag då. Deppigt att komma hem till landvetters flygplats där vi välkomnades av en regn och åskskur av det tropiska slaget. Kallt, blött och jävligt. Deprimerande som bara den. Låg under täcket i cirka två dagar och var sur..

Nu är jag tillbaka igen med en bra känsla inför mitt liv, inför de som betyder mest och som gör mig lyckligast i hela världen.

Hej allihop, jag är tillbaka!

Goudas land..

Kanske jag ska köpa mig ett par träskor, binda fast mig i en väderkvarn, köpa tulpaner på vägen och mumsa goudaost i pausen.. Kanske att jag ska dra härifrån, från staden med holländsk arkitektur för att uppleva verklig nederändsk anda eller verkligt nederlag. Det återstår att se, men spännande är det. I såfall kanske jag bor i en ort som gränsar till tyskarnas rike och belgarnas choklad, jag köper mig en cykel och bränner fort som fan över gränserna, goudaosten i säkert förvar i min handväska eller under min cykelhjälm.. Vi får väl se, vi får helt enkelt se!

Min bror och jag..

Jag har en storebror som är väldigt trevlig. Vi har väldigt trevligt ihop, lite väl trevligt emellanåt måste jag konstatera nu när jag sitter på mitt jobb med en fadd smak i munnen och en hjärna som är lika seg som bilarna vi får gratis i fikarummet. Men trevligt va de! Jag lyckades släppa den sorg som präglat mig den senaste vecka. Jag har varit lika tom som en sjömans kylskåp, verdervärdigt ledsen helt enkelt. Mitt liv känns ofta så snurrigt, så fort jag kommer den efterlängtade och sökta tryggheten nära så försvinner den och jag dras ner i djupet helt hjälplös. Visst reser jag mig alltid med poseidons kraft igen men resan dit är tröstlös. Nog om sorg och ledsamhet. Med min bror är det alltid lika trevligt!