Pussel

Som en pusselbit.. ändå som en svårlöst rebus..
Vart jag mig än vänder är lyckan nära och ändå så oåtkomlig.
Rädslan den starke, förtroendet den svage, kampen den evige.
Kommunikationens svårhet i bannornas omfång.
Klamrets önskan, frihetens måsten, önskningarnas tecken..
Lösningarnas inåtvända bana.. olyckans mångfaldiga skepnad.
Värmen otydliga tröst.. kylans enfaldiga bitande.

Aj

Aj vad förbannat helvetes ont det gör. I dag har jag pratat med mannen jag är kär i. Jag har pratat med honom för att säga att det inte ska vara vi längre. Tydligen verkade han tycka samma sak. Jag klarar inte av oss längre för att det inte känns som oss. Jag är medveten om hans extrema tidsbrist för tillfället men det var bristen på engagemang som avgjorde. Den här veckan träffades vi i fyra timmar och två av dom användes åt att leta jobbskor till honom?! Om man ses så sällan som vi varit tvungna att finna oss i på sista tiden så måste åtminstone kvalitetstid gälla. Gosa, prata, ha sex, umgås. Det jävliga är att jag tycker så mycket om honom och jag har blivit övertygad under den korta tid jag kännt honom att han är en väldigt fin människa. Han har blivit avtrubbad på grund av att vi bråkat för många gånger på fyllan. Jag vet att det varit så och jag vet att jag inte kan dricka i nuläget så det tänker jag inte göra heller. Det har varit totalt övertryck i mitt huvud sedan vi träffades. Pappa som irrar runt och varken är levande eller död. Ibland campandes i Ullared, på nån avlägsen lantidyll och för tillfället liggandes på Mölndals sjukhus efter tre? vurpor. Arbetslösheten som också håller på att göra mig galen med mindervärdeskomplex, tristess o ständig pengabrist vilket i sin tur skapar stor oro hos mig. Mamma med sin ensamhet och alla bekymmer där hon är. Bästa vännen med hjärtesorg och separation. Det har helt enkelt varit fullständig kaos! Nu vet jag inte vad som kommer att hända. Jag vet bara att jag önskar att det var annorlunda och att vi inte hade mötts under så krångliga omständigheter. Jag tycker så mycket om honom och jag ville verkligen vara med honom men den starka känslan jag haft i att det känns fel måste gå före nu. Jag kan inte göra om samma misstag som jag gjorde förra gången. Det går bara inte. Jag måste vara med någon som vill vara med mig och som jag får vara mig själv med. Jag vet att det är så men herregud vad ont det gör..

Money rules

Jag drömmer om pengar, i vaket och sovande tillstånd. Mina pengar finns inte, dom existerar inte, vare sig när dom kommer eller när dom försvinner. Ändå betyder pengar ingenting och ändå så betyder pengar allt. Det är ingen nyhet att pengar skapar känslan av frihet men vad gör man när dom aldrig finns? Hela inställningen till livet omvärderas i total brist på mynt. Man känner sig rastlös, kass och ledsen och det enda som lockar är att slösa bort det man inte kan. Konstigt. När jag tjänar pengar och det behöver inte vara några stora summor, då är jag alltid ekonomisk, sätter in pengar på sparkonto som en annan riktigt vuxen person. Men när jag inte innehar ett jävla öre, då spenderar jag dom innan jag ens hunnit få dom. Sjukt men tydligen ett vanligt beteende. Undrar om detsamma kan gälla med kärlek. När man vet att man har den, ja då lägger man undan den bit för bit, sparar och väntar på ränta och när man är orolig eller osäker på den, då jagar man den och sparar inte på ett endaste öre. Mitt förhållande eller vad det ska kallas (det är ju så noga med ettiketter nu förtiden) är lik min ekonomi. Det verkar finnas då och då enbart för att blekna bort i oro och undran. Om jag hade fått välja hade jag valt kärlek som inte sparas på och en ekonomi som inte finns istället för en blomstrande ekonomi och en kärlek som sparas till pension.

Sofia cabbar!

Gud vilken rolig dag jag hade i lördags. Jag har alltid älskat bilar. Inte nödvändigtvis motorer, hästkrafter och muttrar, men att åka i en bil fort som fan med spänningen i maggropen, det gör mig totalt galen. Jag älskar farten, känslan av faran. Så i lördags fick jag åka med i en skitsnygg silvergrå cab. Vi drog runt i stan med destination Slottskogen. Det var första sommardagen i år, vi var småberusade efter intag av bärs och gin och tonka i solen ( inte hon som körde). Vilken känsla, kändes som att inga problem existerade just då vilket var det skönaste av allt. Problem har nämligen tenderat att hopa sig i hörnen på sista tiden. Inte nödvändigtvis mina egna, utan allas jävla problem. Vad man än i världen vänt sig har en svart djävul stått å grinat fult. Det enda jag längtar efter nu är första badet! Ner bland tång och firrar! Snart blir det nog!!

Wicked game..

Det var en lång paus jag tog från bloggandet. Mycket har hänt och ingenting har hänt. Arbetslösheten gör mig fortfarande förlamad då och då, min mormor lämnade livet för ett kort tag sedan, jag kanske har träffat en riktigt freakad kille (positivt)och våren har kommit tillslut. Att söka jobb är som att vrida in och ut på en disktrasa som torkat upp för mycket rödvin och försöka få den vit igen. Omöjligt nästintill. Det är en miljard sökande dårar på vilken skittjänst som helst samtidigt som skittjänsterna knappt finns tillgängliga. Det är lättare om man vill bli cirkelledare i ukulele på folkuniversitetet eller om man kan flytande kinesiska på ett nyöppnat kundtjänstföretag med lokaler i centrala Göteborg. Halleluja! Jag har haft en coach i 12 veckor som peppat, stöttat och guidat mig. Trots att jag var sjukt skeptiskt i början då jag kände mig som en olydig, velig högstadieelev så är jag idag jätteglad över hjälpen. Underbart att kunna möta någon en gång i veckan där man får gnälla och vara nere utan att känna att man är jobbig och dryg för andra. Det finns ju roligare saker att prata om när man väl träffar vänner. Killar eller män kanske jag ska säga till exempel. Jag har för tillfället misstanken om att jag blivit mer sårad än jag trodde av mitt sista sjuka mongoförhållande. Jag har aldrig förr blivit rädd på det sättet jag känner nu, när jag borde vara lycklig. Det känns inte bra alls att ha den tanken som gnager. Det är ju inte värt det och framförallt är inte han som var sinnesstörd värd att förstöra vidare framåt för mig. Hoppas att det bara är falskt alarm, lilla hjärtat som spelar sitt wicked game. I fredags blev jag helt tokigt redlös! Det var inte alls bra, jag for upp och ner från golvet, sprattlande som den fisk jag är. Benen hade förvandlats till fiskstjärt i blötan. Dessutom var jag inte särskilt trevlig har jag förstått, jag var muckig och enbart hopplös om jag förstått det hela rätt. Vilken ångest när jag vaknar bredvid mannen jag vill ska tycka om mig. Oj vad jag fick krypa och smickra. Inte så galant och nobelt av mig. Jag hade något sorts högtryck i hela mig som suddade bort alla konturer. Världen var bara en stor snurrande plats och jag en liten mört. Tur att det finns folk med tålamod. Det här var ingen positiv dag men en bra dag att påbörja bloggandet igen. Nu ska jag hålla den stackarn vid liv igen. Guten Nacht..

Ingen ordning alls!

Jag har ingen ordning i mitt liv. Jag tycker inte om det. Min fåtölj är full med kläder (det är den visserligen alltid), min dator är överbelastad och långsam, mina räkningar omkringspridda och alldeles för höga, mitt kärleksliv är ett enda stort frågetecken. Jag tycker alltså inte om det här. Jag är en kontrollmänniska som bara gillar organiserat kaos. Det är nog dags att inse detta. Mina tankar är inte roliga alls för tillfället, det känns som en förlamande seghet omger mig. Så seg att jag inte orkar skriva mer..

Höstens virvelvind

Det är oktober och vackrare än möjligt. Det är precis den tiden på året jag älskar mest. Lövens alla färger och den höga klara luften. Kravens tid är förbi. Jag satt en dag i förra veckan på Vasagatan och morgonfikade med min vän. Hon var kaos och runt omkring oss var världen som en maginifik tavla. Vinden lekte med löven som virvlade och flög upp och ner, upp och ner. Det var ett magiskt ögonblick, mitt i kaosen var skönheten glasklar.

Jag är arbetslös för tillfället och för första gången i mitt lilla liv. Jag gör både ingenting och allting. Jag stickar igen, tittar på konstiga tvprogram som jag inte hunnit innan, jag träffar mycket folk och pysslar runt. Trivs bra med detta för närvarande. Jag älskar hösten! Det är en tid för eftertänksamhet, när det är underbart att sitta hemma och bara vara, undra och känna. Det känns också spännande att inte veta alla vad som hända skall! Den känslan kan vara hemsk ibland men just nu diggar jag den. Nu ska jag mysa vidare.. Njut av bilden tagen alldeles i närheten där jag bor..