Aj

Aj vad förbannat helvetes ont det gör. I dag har jag pratat med mannen jag är kär i. Jag har pratat med honom för att säga att det inte ska vara vi längre. Tydligen verkade han tycka samma sak. Jag klarar inte av oss längre för att det inte känns som oss. Jag är medveten om hans extrema tidsbrist för tillfället men det var bristen på engagemang som avgjorde. Den här veckan träffades vi i fyra timmar och två av dom användes åt att leta jobbskor till honom?! Om man ses så sällan som vi varit tvungna att finna oss i på sista tiden så måste åtminstone kvalitetstid gälla. Gosa, prata, ha sex, umgås. Det jävliga är att jag tycker så mycket om honom och jag har blivit övertygad under den korta tid jag kännt honom att han är en väldigt fin människa. Han har blivit avtrubbad på grund av att vi bråkat för många gånger på fyllan. Jag vet att det varit så och jag vet att jag inte kan dricka i nuläget så det tänker jag inte göra heller. Det har varit totalt övertryck i mitt huvud sedan vi träffades. Pappa som irrar runt och varken är levande eller död. Ibland campandes i Ullared, på nån avlägsen lantidyll och för tillfället liggandes på Mölndals sjukhus efter tre? vurpor. Arbetslösheten som också håller på att göra mig galen med mindervärdeskomplex, tristess o ständig pengabrist vilket i sin tur skapar stor oro hos mig. Mamma med sin ensamhet och alla bekymmer där hon är. Bästa vännen med hjärtesorg och separation. Det har helt enkelt varit fullständig kaos! Nu vet jag inte vad som kommer att hända. Jag vet bara att jag önskar att det var annorlunda och att vi inte hade mötts under så krångliga omständigheter. Jag tycker så mycket om honom och jag ville verkligen vara med honom men den starka känslan jag haft i att det känns fel måste gå före nu. Jag kan inte göra om samma misstag som jag gjorde förra gången. Det går bara inte. Jag måste vara med någon som vill vara med mig och som jag får vara mig själv med. Jag vet att det är så men herregud vad ont det gör..

Money rules

Jag drömmer om pengar, i vaket och sovande tillstånd. Mina pengar finns inte, dom existerar inte, vare sig när dom kommer eller när dom försvinner. Ändå betyder pengar ingenting och ändå så betyder pengar allt. Det är ingen nyhet att pengar skapar känslan av frihet men vad gör man när dom aldrig finns? Hela inställningen till livet omvärderas i total brist på mynt. Man känner sig rastlös, kass och ledsen och det enda som lockar är att slösa bort det man inte kan. Konstigt. När jag tjänar pengar och det behöver inte vara några stora summor, då är jag alltid ekonomisk, sätter in pengar på sparkonto som en annan riktigt vuxen person. Men när jag inte innehar ett jävla öre, då spenderar jag dom innan jag ens hunnit få dom. Sjukt men tydligen ett vanligt beteende. Undrar om detsamma kan gälla med kärlek. När man vet att man har den, ja då lägger man undan den bit för bit, sparar och väntar på ränta och när man är orolig eller osäker på den, då jagar man den och sparar inte på ett endaste öre. Mitt förhållande eller vad det ska kallas (det är ju så noga med ettiketter nu förtiden) är lik min ekonomi. Det verkar finnas då och då enbart för att blekna bort i oro och undran. Om jag hade fått välja hade jag valt kärlek som inte sparas på och en ekonomi som inte finns istället för en blomstrande ekonomi och en kärlek som sparas till pension.